Sätter mej till rätta, måste skriva om det här..
Jag har många vänner nu som inte mår så bra, å den här historian är väl mest till er, men det är bra för andra å läsa åxå..
För 11 år sen så fick jag en svår Depression (kan inte stava till det där ordet) men det får ni ta..
På mitt sjukintyg så stog det "Suicide benägen" å myndigheterna man har å göra med började kolla upp om jag va i stånd för att ta hand om mina barn till å med.. Men jag övertygade dom att, "det va ju endast därför jag va på benen" så jag fick behålla dom iaf...
Men kom ihåg mina vänner, jag förstår folk som inte orkar vara med längre, som väljer att avsluta sitt liv, för man tycker att man är ensammast i världen.. "Ni säger" - Jag finns här, hör av dig om du orkar, eller, ska vi ta en fika??
Snälla ni, vi vet att ni finns där för oss, å höra av oss, är det sista ni får, för man orkar inte ens med sig själv, å fika???? Aldrig i livet...
Å detta gör vi inte för att vara stygg på er, utan för att överleva själv..
Jag orkade inte ens ringa hc för en tid till läkarn, det gjorde en soc tant åt mej, sen orkade jag inte gå dit, utan hon fick hämta mej å följa med mej..
Min ekonomi rasade pga av att jag rasade ihop på jobbet å absolut inte orkade ta mej dit igen, finns inga planer i världen att jag skulle ha orkat..
Jag skulle kunna skriva så mycke mera detaljer, men då blir bloggen så lång, så det här blir bara fakta..

För att jag skulle komma tillbaka till livet igen så innebar det mycke jobbiga val, å det jobbigaste valet va att ta avstånd från sånt som drog ner mej psykiskt, dvs, vänner som själv inte mådde nå bra..
Jag är en HSP människa, "High Sencitive Person" som känner av minsta sinnes stämning hos folk, å lägger det på mej, å jag blir förtvivlad när jag inte kan hjälpa, dvs, jag sjunker själv..

Fy, det här är jobbigt å skriva om nu tillåmed :(
Men jag vill ju att ni ska "FÖRSÖKA" förstå..
Jag bryr mej om er så otroligt mycket, men jag kan inte vara där för er, jag klarar inte det, för då sjunker jag ner i botten själv, det kan uppfattas som egoistiskt, men det är inte menat så, jag klarar det bara inte...
Innerst innne blöder mitt hjärta för er, å jag gråter ibland när jag läser era statusar hur ni mår, men jag kan inte finns hos er, för jag måste tänka på mej själv i första hand..

Har man en gång varit så djupt ner i livet som jag va, så blir man inte den man va förr, det här med depression hänger kvar resten av livet, i en mycke mindra dos såklart, men det finns där, å puffar på, knackar på ibland, bara för att göra sig påminnd att, livet är inte "guld å gröna skogar"
Jag har blivit en allvarligare människa, den där Clownen har försvunnit..
Det innebar åxå för mej att jag va tvungen bli en sån som, säger vad jag tycker å tänker, på gott å ont, men när jag får säga vad jag tycker om ALLT, så mår jag bättre i mej själv..
Jag kan inte gå omk å låtsas för folk att jag är nån annan, å fy, va jag har fått lida för det.. :(
Men i MITT hjärta, så mår jag bra, Å DET ÄR DET VIKTIGASTE...
Så... Har jag blivit en egoist????? Ja... Kanske det...
MEN JAG HAR ISF BLIVIT DET FÖR ATT ÖVERLEVA SJÄLV!!!!

Så förlåt till er vänner som inte mår så bra, att jag inte orkar finnas där för er, jag vill, men jag kan inte...

Nu skickar jag en förstående lugnande kram till er som inte mår så bra först å främst..
Sen till er andra åxå såklart, för jag orkar inte skriva mer om det här, för nu är denna dag förstörd..
Så känslig är jag..

Eran Anneli.. <3 p="">